Vi har nyss ÄNTLIGEN fått återförena systerskapet Ödesryttarna genom att ha räddat Anne från Pandoria. Vägen dit har minst sagt varit långt - anser jag att vägen varit för lång? Nej, utan denna långa resa har istället innefattat en mängd oerhört spännande uppdrag som lägger en stor grund för det vi vet om Jorvik och dess invånare. Dessutom har spänningen fortsatt att trappas upp i takt med att räddningsaktionen kommit närmare och närmare. Förmodligen därför det känns nästintill overkligt att Anne äntligen är hemma igen.
Så, själva räddningsaktionen skedde under loppet av tre dagar och jag kan utan tvekan säga att dessa uppdrag har varit de bästa jag någonsin gjort under hela spelets gång. Exempelvis var ju detta första gången vi fick se Ödesryttarna med dess nya utseenden och herre vad välgjort det är. Under dessa uppdrag har vi även fått en mängd ny information om Jorvik vilket självklart uppskattas.
Efter dagar av förberedelser var den stora dagen äntligen kommen - Anne skulle räddad från Pandoria. Något som, trots att det bara är ett spel, värmde mitt hjärta lite extra (ja, förutom kvällen innan när vi Ödesryttare satt och tittade in i brasans lågor samtidigt som vi lyssnade till Lisas underbara röst) var att karaktärer som man hade svårt att koppla till Anne också var på plats i Väktarnas dal inför det stora uppdraget.
Äntligen fick vi stiga igenom portalen och in i Pandoria för att få hem Anne. Ingen tid fanns ju dock för att själv utforska denna plats utan vi fortsatte snabbt ner mot platsen där Anne fanns fängslad.
Lilla Concorde frigör Anne men tragiskt nog är hennes första reaktion: "Du är inte min Concorde". Det var många hjärtskärande ögonblick i dessa uppdrag och detta var verkligen ett av dem. Dock är det ju samma själ i båda hästarna - den häst Anne kände och denna Concorde vilket gör mig övertygad om att Anne och Concorde kommer att finna varandra.
Sedan flyr vi alla snabbt ut ur Pandoria och lyckligtvis hinner vi ut trots att Darko försöker stänga portalen - alla utom Alex. Väl tillbaka i Väktarnas dal ser vi Tin-Can komma springande utan Alex som stannat kvar i Pandoria för att besegra Darko. Jag och Elizabeth skyndar oss återigen in i Pandoria för att rädda henne.
Kommande ögonblick är en total chock - Elizabeth tar sig emellan fighten och slutar upp död. Jag hade aldrig kunnat tro att en karaktär, speciellt en sådan anknuten till Jorvik och huvuduppdragen skulle mista livet. En total chock.
Fast i Pandoria utan Elizabeth vid vår sida lyckas vi med hjälp av Lisas röst och ett ljussken ta oss därifrån och tillbaka till Väktarnas dal. Och jäklar, denna del var magisk!
Det ordnas snabbt igång en minnescermoni för att hedra Elizabeth och här var jag riktigt nära till tårar, att ett spel kan bli så känslosamt, haha. Medan man gick omkring bland blommor och tända ljus med Lisa sjungandes i bakgrunden fick höra om Jorvikbornas upplevelser med Elizabeth var så vackert, overkligt och otroligt ledsamt.
0 kommentar(er)
